Vet inte vad det är med mig men jag känner mig alldeles lycklig ikväll. Peppad och motiverad inför framtiden. Har så mycket drömmar, ska bara komma på hur jag ska ta mig dit! Hoppas på en riktigt bra dag imorgon!! :)

Mats har alltid haft tvångstankar och framför allt tvångshandlingar så länge vi har varit tillsammans. Vissa perioder är det riktigt illa medans jag ibland inte ens tänker på det. Nu finns det även på papper att han utöver Tourettes syndrom även har OCD och ADHD. Allt går ju hand i hand så trots några fler bokstäver så är han fortfarande samma gamla Mats.

-----

Tvångssyndrom, även kallat OCD (Obsessive Compulsive Disorder) är en vanlig funktionsnedsättning som drabbar minst två procent av befolkningen.  
Symtomen är tvångstankar och tvångshandlingar.

Tvångstankar kan beskrivas som ihållande, inkräktande tankar och fantasier som ger upphov till ångest, oro eller äckelkänslor.  
Till exempel ”tänk om jag orsakar en brand” eller ”tänk om jag slänger bebisen i golvet”.

Tvångshandlingar är ritualer som utförs för att dämpa ångest eller för att förhindra att något hemskt ska inträffa.  
Det kan handla om att vidröra saker på ett systematiskt sätt eller att genomföra upprepade kontroller av exempelvis spisplattor eller vattenkranar.

Att vara anhörig till en person med tvångssyndrom kan vara mycket påfrestande eftersom den drabbade ofta försöker tvinga med sina anhöriga i tvångsbeteendet. 
Samtidigt är stöd och förståelse från anhöriga jätteviktigt för att den drabbade ska kunna tackla sina problem så väl som möjligt.

-----

När vi blev tillsammans så visade sig tvånget genom att han var tvungen att ha toadörren öppen visst mycket och att den gick i linje med elementet. Han höll också på väldigt mycket med tv-dosorna, dom skulle ligga på ett visst sätt och det skulle kännas bra då han la ned dom på bordet. Han kunde hålla på ganska länge innan det kändes okej och han kunde släppa taget om dom.

Den senaste tiden (åren) har det mest handlat om att tvätta händerna. Ofta och länge! Tills att han känner sig ren... Ibland kan det ta väldigt lång tid och många omtvålningar innan han är nöjd. Det fanns en period då han knappt ville duscha för att han inte kom ut därifrån. Han kände sig smutsig hela tiden trots att han hade skrubbat sönder kroppen redan.

De 2 senaste  nätterna har han haft mycket ångest och har inte kunnat sova så då har tvånget visat sig extra mycket! Igår möttes jag ju av napparna och pennorna på bänken i köket. Imorse vaknade jag upp till ett kliniskt städat badrum, ordnade tv-dosor, identiskt lika ihopvikta filtar på varsin sida av soffan. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket tid han har lagt ner på detta för att det skulle kännas bra.

Han har gått i KBT för allt detta men den pausades under tiden utredningen gjordes och den ska snart påbörjas igen!

Jag och barnen blir såklart påverkade, det går inte att komma ifrån. Han vill helst att vi ska tvätta oss lika ofta som han gör eftersom vi är "smutsiga" och bär på en massa bakterier. MEN, han vet att hans beteende inte är normalt och försöker tänka sig för innan han säger något.

Just nu är det tyvärr ganska illa. Han vill krypa ur skinnet när han hör någon nysa, när han ser att Freja är snorig, vissa kvällar kan han inte ens ge barnen en godnattpuss. Han kämpar hela tiden för att försöka  få bort dessa tankar.. Har han en dålig dag så tar han inte folk i hand och hälsar, han skulle aldrig ta i ett dörrhandtag eller liknande på något "offentligt" ställe, dra kundvagnen på affären, plocka varor osv osv.. Jag skulle kunna komma hur mycket som helst egentligen om jag tänker efter med det räcker så här tror jag :)

Det är inte så här illa jämt som tur är, för allas skull ♥

Allt är en enda ond cirkel...

Tics som ger ångest - ångest som ger mer tics. Ångest som väcker tvång - tvånget skapar ännu mera ångest. Kan inte sova - sömntabletter - biverkning=ångest -  ångest = kan inte sova. Jag lider med Mats!

Det finns faktiskt dagar då han mår ganska bra eller ibland riktigt bra. Även om det bara är för några timmar så finns det ingenting som slår den känslan. Känslan då han ler, skrattar och då han bara kan njuta av livet för en stund ♥

Jag vet och är helt övertygad om att Mats en dag kommer att få slippa alla dessa djupa dalar, slippa känna all ångest och oro dygnet runt! Jag tror inte att det är så långt borta faktiskt. Ni vet, jag tror ju på mirakel! ♥

Vissa tycker säkert att jag hänger ut honom men jag tror att det är bra att sånt här kommer fram. Dom runtomkring kanske försår varför han gör eller inte gör vissa saker. Vi slipper förklara för alla varför han inte orkar träffa folk osv. Det räcker med att säga att han har en dålig dag så vet dom flesta vad det handlar om.

Jag ser fram emot mötet på psyk nästa vecka. Hoppas på att bli mer insatt i sjukdomarna, få tips på hur jag ska göra för att hjälpa Mats istället för att göra det värre genom att pressa honom för mycket i vissa lägen.

Mats är en underbar människa med världens största hjärta och allt jag vill är att han ska få må så bra som han förtjänar. Det finns så himla mycket bakom all den där ångesten och smärtan som jag vill att alla ska få se!

Mitt livs kärlek ♥

Jag och Freja sitter på golvet och diggar till VH1 innan vi ska hämta Nora, Alma och Blossom från träningen! Fick en fråga om Mats tvång lite tidigare idag så jag tänkte skriva lite om det ikväll! :)

Det känns som att vi alla någon gång i livet antingen blir utsatta för mobbning eller mobbar själva. Jag kan inte minnas att jag har blivit mobbad men däremot fick jag en knäpp då jag gick  i 4:an när jag ville hänga med dom coola killarna och känna på hur det var att reta någon. Vi hade en tjej i klassen som nästan alltid hade blivit retad för något så hon var ett enkelt byte. Jag och några killar puttade på henne nerför en trapp och sedan hotade jag henne, med vad minns jag inte och vill heller inte minnas. Hon blev jätteledsen och jag tyckte faktiskt lite synd om henne just där och då och fick så dåligt samvete. Mamma fick såklart reda på detta och dök upp i klassrummet dagen efter och berättade inför hela klassen vad jag hade gjort och vad hon tyckte om detta. Jag har nog aldrig skämts så mycket någon gång! Det hade en bra verkan iallafall, jag har aldrig mobbat eller retat någon efter det. Den här tjejen blev jag väldigt bra vän med ett tag efter detta och jag har nog alltid varit den som blivit kompis med dom som har varit lite utanför eller annorlunda. Ingen skulle få känna sig utanför.

Tack mamma för att du skämde ut mig och gjorde det som alla föräldrar borde göra!

Såg ni dokumentären som gick på tv:n för ett tag sedan som handlade om mobbning? Det gjorde så ont i hjärtat på mig, INGEN förtjänar detta! Små oskyldiga barn som inte kan försvara sig. Vart är föräldrarna i detta läge? Det största ansvaret ligger faktiskt hos oss som föräldrar. Det är vårat ansvar att lära våra barn vad som är rätt och fel. Nora har kommit in i den åldern då det börjar bildas olika "gäng" på skolan. Hon har berättat att det förekommer en del mobbning och utfrysning på rasterna. Deras fröken tar tag i detta på en gång men man kan inte lägga allt ansvar på skolan, det krävs ett samarbete mellan både skolan och föräldrarna. Vad jag har sett av dessa barn som retas och är taskiga med andra så verkar dom inte ha det så himla lätt i livet. Jag tycker synd om dom och jag hoppas att dom lär sig någon gång att deras beteende sårar andra människor. Vi tycker om vissa människor mer än andra, så kommer det alltid att vara. Vi är olika som personer och har olika åsikter, inget konstigt med det. MEN,  mobbning är inte okej för det! Varför vill man trycka ner och förstöra en annan människa så mycket? Vad får man ut av det? Kan man sova gott när denna person väljer att ta sitt liv för att man inte orkar mer? Det är fruktansvärt att barn, BARN, tar livet av sig. Dom har hela framtiden framför sig och ska inte ens behöva ägna en tanke åt att inte vilja leva mer! Jag blir så himla ledsen när jag tänker på hur många barn och även vuxna som får utså denna fruktansvärda handling.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad!

 

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=fubbge2QcLM[/youtube]

   

Anledningen till detta inlägg är att jag läste en artikel och ville dela med mig av mina tankar kring det här med mobbning som verkar bli mer och mer vanligt...

 

Mats mådde inte så bra inatt, så här såg det ut i köket när jag klev upp imorse!

Det är svårt att inte bli sugen på ett till barn när man ser denna bild! Jag har funderat mycket på om vi ska några fler barn, jag blir ju sugen så fort jag ser en bäbis. Men i dagsläget är jag faktiskt nöjd med dom fina tjejerna vi har ♥

Det är underbart att vara gravid och bäbistiden är helt fantastisk. Bara tanken på att aldrig mer få uppleva allt detta gör mig bli ledsen.

Barnen kräver mer och mer ju äldre dom blir trots att dom klarar av det mesta själv. Jag är rädd att inte räcka till.

Just nu ska jag fokusera på att hitta igen mig själv och nå mina drömmar! Det är inte helt lätt att hitta en bra balans i livet där man hinner med allt man önskar.

Jag vill vara så mycket mer än bara mamma. Jag vill inte börja fundera över vem jag är när barnen har flyttat hemifrån.

Jag och Mats ska jobba för en bättre framtid nu..

Men man ska aldrig säga aldrig, det kanske kommer en sladdis i framtiden ;)

Det är inte varje dag man träffar jultomten men jag hade det nöjet idag! :) Han var på rehab här i stan och tränade så jag for dit och åt lite lunch med honom. Det är självklart pappa jag pratar om, jag höll på att svimma när jag såg honom. Har aldrig sett honom så skäggig någon gång under hela mitt liv. Jag måste åka ut dit någon dag och hjälpa han med allt :D Det var lite enklare förut då jag var på sjukhuset varje dag men det blir inte att jag träffar honom lika ofta som jag önskar längre. Jag har fullt upp med att pussla ihop jobb, skola, dagis, träningar, kalas och familjelivet! Har lite dåligt samvete men jag måste ta hand om mina barn också, dom har kommit i andra hand nästan hela sommaren.. Tänk om man kunde klona sig och vara överallt samtidigt, vad bra det skulle vara ♥ Även om jag inte träffar mamma, mormor, morfar, farmor, pappa, systrarna och mina vänner så tänker jag på dom hela tiden!  

Herregud vilken känsla! Minns ni inlägget jag skrev igår om att jag är så mycket mer än så här?

Idag fick jag allt bekräftat, av CHEFEN! Tänk att någon kan se igenom min fasad, att någon känner att jag kan ge så mycket mer än vad jag gör. Känslan går inte att beskriva. Jag kom hem med världens största leende och har ett sånt rus i kroppen :)

Jag vet inte exakt vad jag vill göra med mitt liv eller vad jag vill bli när jag "blir stor" men jag ska klättra uppåt på karriärstegen iallafall och jag ska börja med att läsa några bra grundläggande kurser som kan vara bra att ha med sig i framtiden.

Någon tror på mig och vill hjälpa mig på vägen och det känns helt underbart!

Mina tankar börjar snurra mer och mer kring livet! Det är en härlig känsla samtidigt som det skrämmer mig.

För några dagar sedan kom jag på att jag har stängt in mig i mig själv, någonstans där inne finns så mycket mer än den jag är idag! När jag var liten älskade jag att synas och höras. Jag sjöng, spelade teater, dansade mm. Jag sjöng dessutom alltid högst på alla skolavslutningar tills att min kusin sa åt mig att vara tyst för att hon skämdes.

Jag minns så väl en gång när jag gick i lågstadiet och vi skulle ha någon "uppvisning" om hur det var förr i tiden. Någon skulle stå alldeles själv längst fram på scenen och vara fröken och prata inför en stor publik. Gissa vem som tjatade till sig den rollen? JAG! Jag var såklart nervös men jag var så stolt att jag klarade av det.

Jag har alltid tyckt om att stå i centrum och har aldrig varit rädd för att göra bort mig. När jag började i 6:an på högstadieskolan sjöng jag karaoke varje fredag i klubbrummet. Alla 9:or satt där och undrade säkert vad jag höll på med! Men det var så kul och jag hoppades att killen som jag var kär i skulle lägga märke till mig :)

Jag har aldrig haft problem med att prata med nya människor eller att ta för mig saker!

Jag vet inte vart jag tappade bort allt detta?

Någonstans inom mig så vet jag att det finns, jag måste bara ta fram det  på något sätt! Jag vill vara den där härliga tjejen igen med stora drömmar och med inställningen att jag klarar allt. Jag måste bara våga tro på mig själv och min förmåga. Det känns som att jag begränsar mig själv och tänker att det alltid finns någon som är bättre och finare osv. Jag trivs jättebra på jobbet och jag gillar mina arbetsuppgifter men jag skulle vilja ha mer utmaningar. Jag vet att jag skulle växa enormt som människa om jag fick prova på något som inte är "mitt" område! Vad som helst!

Jag behöver kicken, spänningen och få bekräftelse på att jag kan mer än jag tror!

Det enda jag kan skryta om som jag har varit riktigt jävla bra på, det var att spela fotboll! Jag älskade det och den bästa säsongen var när jag var 17. Jag har aldrig presterat så bra någonsin och jag vann 2 skytteligor! Jag hade enormt självförtroende och visste att jag var riktigt bra...

Nu vet jag att jag är bra på att passa tider, stressa upp mig, vara trött, hålla allt inom mig, inte våga säga vad jag tycker och tänker...

Det börjar bli dags för en förändring!

Foto: Mats Andersson 

Det var tur att jag la mig tidigt igår.. Jag satt uppe med Mats inatt och höll om honom. Hans jävla ångest blir bara värre och värre... Det var nära att han fick en panikångestattack, det dröjer nog inte länge innan den kommer på riktigt. Jag kan inte ens föreställa mig hur han mår men jag önskar jag kunde hjälpa honom på något sätt. När ska det bli bättre? Hur länge orkar en människa må så här? Jag älskar dig, du förtjänar inte att ha det så här!

Sitter och kikar på Fråga Olle för första gången på flera år! Det är väldigt underhållande men samtidigt får jag sån ångest..

Vårt sexliv dog efter att Nora föddes och jag har ingen aning om varför. Vi har haft så fruktansvärt många diskussioner om detta genom åren och vi har mått väldigt dåligt båda två, speciellt Mats. Jag har inte haft någon som helst sexlust på 9 år! Jag får aldrig det där pirret i kroppen längre, sex har varit förknippat med ångest så många gånger... :( Det fanns en period när jag inte ens ville gå och lägga mig i sängen för jag visste att frågan skulle komma upp.

Vi har testat allt möjligt för att få det att fungera men det har blivit så mycket bättre.

Saknar den där känslan i kroppen

Är det bara jag som har det så här eller finns det någon mer där ute som har tappat lusten?

Sedan jag fick min lilla ångestattack på jobbet förra veckan så har jag börjat fundera en hel del över livet! Jag vet inte om det är en tidig 30årskris?

Jag vet att jag lägger energin på helt fel saker väldigt ofta. Är väldigt lättirriterad och tänder till för minsta lilla.

Det är dags att börja prioritera om!

Mycket funderingar har dykt upp.

Lever jag det liv jag vill leva? Är jag den mamma jag vill vara? Är det värt att lägga energin på saker som ändå inte går att påverka? Vad vill jag uppnå? Vad vill jag uppleva?

Mycket av det jag mår bra av har fått stå åt sidan väldigt länge.. Träning, vänner osv.

När jag blir gammal vill jag kunna tänka tillbaka på livet och vara nöjd över de val jag gjort och inte känna att jag har gått miste om någonting.

Jag vill ha en livscoach som kan hjälpa mig att hitta mig själv, vem jag är och vad jag vill.

Det första jag vill "lära" mig är att säga vad jag tycker utan att vara rädd för konflikter. Jag håller allt inom mig tills jag exploderar och då bryter jag ihop!

Så mycket funderingar och  jag vet inte hur jag ska hitta svaren på allt..

Jag och Freja var och hälsade på pappa ikväll, förmodligen för sista gången på sjukhuset! Jag tog med mig några bullar så vi har fikat, pratat och så har jag snaggat håret på han :)

På måndag flyttar han hem igen efter lite mer än 4 månader på sjukhus! Tiden har gått så jäkla fort och det har varit så mycket känslor under den här tiden.

Första veckorna var som att leva i en jävla mardröm, skulle han någonsin vakna igen? Skulle vi få se hans ögon och höra hans röst? Skulle han känna igen oss överhuvudtaget?

När jag tänker tillbaka så känns det som att allt var en film, att det inte har varit jag som suttit där vid hans sida och bara bett om ett mirakel. Tiden på IVA i Umeå var värst, när vi hela tiden tittade på alla apparater och såg hur trycket i huvudet ökade och vi blev nervösa. Vi var så förstörda.. när vi inte var där så ringde jag flera gånger om dagen för att höra om han fortfarande var vid liv.

Att man kan känna sån glädje för så små framsteg som han gjorde då, det är helt ofattbart! Minns så väl när dom sa att han hade försökt ta egna andetag och när han hade klämt ihop med handen när dom pratade med honom.

Efter 10 dagar flyttades han ner till Sundsvall, jag var inte alls glad över att han skulle förflyttas men han var inte längre i behov av intensivvården där i Umeå. Det har varit så många turer med all personal som inte har gjort det dom ska, information som inte gått fram osv. All min tankeverksamhet gick/går till pappa och hans vård.

 Jag har gråtit så mycket de senaste månaderna så kroppen borde vara uttorkad. Tårar av både smärta och glädje.

Jag är så otroligt glad att jag skrev dagbok den första tiden, tyvärr har jag inte skrivit på ett tag men det jag vill komma ihåg finns sparat. Har funderat på att läsa igenom allt men jag tror inte att jag är redo för det än.

Kommer aldrig glömma då han skrev för första gången innan han kunde prata och att det första tydliga ordet som han sa var "Freja" då hon stod framför honom i sängen.

Att han skulle komma så långt som han gjort, det trodde jag aldrig! Jag vågade inte ens hoppas på det. Sånt händer inte, inte efter en sån stor blödning.

Och nu ska han få flytta hem, en dag jag både längtat efter och fruktat! Är så himla glad för hans skull, det är det enda han har pratat om de senaste veckorna. Men för min del så känns det sådär.. Han kommer inte längre ha någon som kan titta till han dygnet runt. Hemtjänsten kommer att vara där 9 gånger/dygn till att börja med för att sedan se hur mycket hjälp han behöver. Jag kommer att vara ständigt orolig över att något ska hända när dom inte är där och eftersom han bor en bit uppe i skogen så kommer det att ta ett tag innan någon är där om han larmar. Han har knappt några grannar heller som kan titta till honom. Tankarna bara snurrar men jag kan inte göra något. Jag måste försöka släppa allt och lita på att alla vet vad dom gör! Jag måste även lägga fokus på Mats, våra barn, min övriga familj och mina vänner ♥

Vi har haft sån enorm tur och jag är så glad att pappa fick en chans till! Vi har kommit varandra så nära, och framför allt barnen och pappa ♥ Jag  är tacksam för varje minut som jag får ha tillsammans med min familj!

Man vet aldrig när livet tar slut...

 Ta hand om er!

Har kikat igenom alla bilder från tiden då jag var gravid med Freja. Ibland saknar jag magen och bäbistiden så fruktansvärt mycket så jag vill bara gråta. Varför kan man inte stanna tiden en stund?

Tiden går alldeles för fort...

Har sett fram emot den här dagen väldigt länge men allt sket sig! Stiftelsen spelar i Birsta idag och det fanns ingen tvekan om att vi skulle åka dit och se dom... MEN, pappas hus måste bli klart i helgen eftersom han flyttar hem till veckan. Vi har en hel del kvar att göra och det finns ingen chans att vi kan smita iväg någon timme idag :( Jag är så besviken och ledsen över att jag missar dom!! Skitdag...

Vid lunchtid idag så sa kroppen ifrån, jag hade ont i huvudet, var frusen och hade ont i varenda led i kroppen.. ryggen var/är värst! :( Jag for hem och la mig och sov på soffan i några timmar!

Jag har ingen ork och orkar inte bry mig om något. Jag gör bara det jag måste för barnens skull. Har egentligen en hel lista med saker som skulle behöva göras men  jag orkar inte ens skratta.

Känner mig tömd på energi Känner ingen glädje Känner inte igen mig själv

Jag vill vara pigg och glad igen!

Tanken var att vi skulle fara och köpa skor till Nora, städa och tvätta i eftermiddag. Det blev inte riktigt så! :)

När jag och barna kom hem efter jobbet och fritids så blev Mats väldigt sugen på att åka och snusa lite på Maya så det var bara att sätta sig i bilen och åka ner till Sundsvall idag igen:)

Maya är så himla fin och Amanda blev helt förtrollad när hon såg henne. Hon höll henne i handen nästan hela tiden. Jag kan sitta och titta på henne i evigheter och jag avundas Malin och Emil som har en sån underbar tid just nu ♥ Det är något speciellt med bäbistiden!

Inte trodde jag att man kunde få så mycket känslor för någon annans barn! Maya är helt underbar ♥

 

 

Är på jobbet nu, väntar på att klockan ska bli 8 och att Malin ringer strax därefter!! Herregud, ska jag bli moster idag? :)

Det är så mycket känslor inför morgondagen så jag funderar på hur jag ska kunna somna ikväll! :) Antar att Malin och Emil kommer att ha svårt att sova också! Det är deras sista kväll som 2 i familjen, snart har dom en liten bäbis att mysa med ♥

Om inget händer under natten så väntar en igångsättning imorgon. Jag kommer att åka till jobbet som vanligt och vänta på att få höra vad planen för dagen är innan jag åker ner.

Kan inte förstå att jag ska få vara med om detta, det ska bli helt underbart ♥ Jag hoppas verkligen att jag kan göra så mycket som möjligt för att hjälpa dom under arbetet och att jag inte bara är i vägen. Jag ska skriva om allt som händer och ta mycket bilder.

Tänk att min lillasyster ska bli mamma och att jag ska få vara delaktig i det häftigaste som finns!

Jag längtar tills imorgon och hoppas att allt går bra ♥ 

Min vackra syster, jag älskar dig till månen och tillbaka. Du har ett jäkla jobb framför dig men Emil och jag finns där för dig hela tiden. Vi ska peppa dig och passa upp på dig. När du känner att du inte klarar något mer så kämpar vi tillsammans. Snart har du din lilla skatt på bröstet. DU ÄR BÄST ♥ 

Jag och Mats ska gifta oss! ♥

Vilken dag det blev! Jag hade fixat barnvakt i smyg för att överraska Mats med middag och bio. Han är förkyld och har legat nästan hela dagen så jag trodde kvällen skulle bli hotad men jag fick med honom ;) Marie kom hit vid 18 tiden och vi for ner på stan vid 18.30 för att äta middag. Efter att ha farit några varv runt stan så hamnade vi på den mongoliska restaurangen. Maten var inte så jättegod och personalen var skum men det var trevligt ändå.

Mats sa att det hade ju varit skitkul att se nya Hamilton filmen på bio och då kunde jag inte hålla mig så jag sa att jag redan hade reserverat biljetter. Han blev så jäkla glad..! :) (Filmen var skitbra!!)

Efter att vi hade ätit upp maten hade vi lite tid att fördriva så vi for upp till Vårdkasen, det är "vårat ställe" på något sätt och det var där vi förlovade oss för 9 år sedan. Vi satt i bilen en stund och pratade och tittade på en underbara utsikten över stan. Sedan övertalade jag honom att gå upp i tornet. Vi pratade lite och sedan tog jag hans händer i mina och gick ner på knä och friade! Han tittade på mig och frågade typ 10 gånger om det var ett skämt innan han svarade JA ♥

Jag har väntat i så många år på att han ska fria men jag tog saken i egna händer istället :D

Nu ska jag ÄNTLIGEN få bli fru Skoglund! ♥

Nu ska det börja planeras och sparas pengar :)

   Underbara utsikt!

Jag är så lycklig och dagen blev helt perfekt!