Nicki

Till att börja med så har jag en massa katastroftankar, det är hur jobbigt som helst. När Amanda var liten så trodde jag hela tiden att någon skulle knivhugga mig, skjuta mig, våldta mig eller stjäla barnvagnen om jag visade mig ute. Nu har jag helt andra tankar, jag får för mig att jag ska tappa Freja i golvet om jag bär henne. Att armen ska domna bort eller nåt. Varje morgon när jag vaknar så får jag panik för att jag tror att hon ska ha ramlat i golvet eller så.. Usch! Vissa dagar är det värre än andra. Hoppas det ger med sig snart.. Mitt dåliga samvete sätter in med jämna mellanrum, imorse var det fan inte bra. Jag hade dåligt samvete för att jag inte har gjort något vettigt med barnen i sommar, att dom är hos kompisar mer än vad dom är hemma (nästan), att jag inte leker med dom särskilt ofta. Jag kände mig helt värdelös som mamma. Jag frågade Amanda innan hon gick till Timmy om hon inte hellre ville vara hemma och mysa med mig men det jag fick till svar var bara att; -Mamma, förstår du inte att jag vill vara med mina kompisar? Är dom verkligen så stora nu så att jag inte är så rolig längre? Att jag bara är en jobbig mamma som tjatar och är i vägen? :( Mina "små" tjejer är inte så himla små längre...