Måste man bråka?
Det sägs att det är nyttigt att bråka ibland i ett förhållande.
Bara ordet bråka för mig att få ont i magen.
Jag och Mats har bråkat 1 gång under vårat förhållande och det var för några år sedan när vi båda två var riktigt fulla och det var under tiden då vi inte bodde tillsammans.
Vi har haft små diskussioner ibland men vi har aldrig någonsin varit osams längre än 10 minuter!
Vi brukar sätta oss ner eller ligga på sängen och prata om det skulle vara något.
Vi ger varandra tid till att berätta hur vi tycker, tänker och känner utan att avbryta varandra.
Jag har alltid haft en förmåga att suga åt mig som en svamp av allt och vill gärna försvara mig.
Men jag har lärt mig att bara för att Mats känner en sak så behöver det inte betyda att jag har gjort något fel.
Man har olika uppfattningar om vissa saker och känner olika, det är okej!
Jag och Mats känner varandra utan och innan och det är ganska skönt.
Vi läser av varandra väldigt bra och vet nästan alltid vad den andra tänker.
Om jag går och irriterar mig på något så väntar jag tills att den värsta irritationen har lagt sig innan jag säger något just för att slippa vräka ur mig en massa skit som jag inte menar.
Oftast hinner jag inte ens säga något för Mats ber om ursäkt innan (om han inte kliver upp på morgonen och hjälper till som han lovat t.ex.)!
Bråk och tjafs är inte riktigt mig grej.
Jag har alltid varit konflikträdd och får ont i magen bara jag hör att någon höjer rösten!
Trots att vi aldrig bråkar så har vi ett riktigt bra förhållande ♥
Hur är det för er? Bråkar ni?
Vad bråkar ni om? Stora eller små saker?
Jag vet knappt hur man gör!
