Det var lite jobbigt att se pappa på sjukhuset idag men han är en riktigt kämpe! Trots allt som hänt så är han fortfarande vid liv och det är det huvudsaken just nu. Resten får tiden utvisa. Ingen kan svara på hur han kommer att bli eller må men jag hoppas att allt blir så bra som möjligt i framtiden!

Älskade pappa, jag hoppas jag får se dig så här lycklig igen ♥

Vi är på väg och ska hälsa på pappa på sjukhuset nu, hoppas på att få någon respons på något sätt idag!

Pappa har legat på sjukhuset en vecka nu.. En hel jävla vecka! Jag har inte fått se hans ögon och inte hört hans röst trots att jag har funnits alldeles intill så många dagar. Det gör så förbannat ont, varför skulle detta hända? Jag är så tom, fattar ingenting. Lever som i en liten bubbla.. Snälla pappa, vakna snart och visa att du är en jäkla kämpe! Du verkar ha fått en till chans, ta den och kom tillbaka till oss. Vi saknar dig och älskar dig så himla mycket! Det är tur att jag har barnen och Mats just nu som håller mig uppe. Och tack till alla ni som finns här för oss!

Vi sover hemma i våran säng inatt, vi har inte sovit i sängen på en vecka så det känns ganska skönt. Freja ligger mellan oss och allt är NÄSTAN som det ska.. Pappa ligger kvar i Umeå, jag känner mig trasig inombords. När ska jag vakna upp ur denna förbannade dröm? Min älskade lilla pappa... Vi ses snart igen!! Barnen var glada att se oss när dom kom hem, dom hade massor att berätta :) Freja reste sig mot vardagsrumsbordet, släppte taget och tänkte börja gå till Mats men det gick inge vidare ;) Känns som att dom har blivit så stora allihop och det känns som att det var en evighet sedan vi träffade dom sist. Får se hur det blir i veckan här... Önskar jag kunde klona mig!

Det är bara jag som är vaken nu här i stugan (om jag inte har väckt resten med min musik nu). Idag ska vi hälsa på pappa igen och sedan är det dags att åka hem :( Tanken är att vi ska åka upp igen imorrn, det beror lite på hur allt ser ut.. Det har snart gått en vecka sedan jag fick det fruktansvärda beskedet :( Jag hatar att gå omkring i ovisshet och inte veta något!! :(

Har pratat med sköterskan för ett tag sedan så jag känner mig lugn nu, ska passa på att lägga mig innan tankarna far iväg igen! Älskade pappa, kämpa!!!

När vi vaknade imorse var vi alla på ganska bra humör, vi skrattade och skämtade med varandra. Nu ikväll är vi alla ganska låga, jag känner mig orolig och ledsen :( Hoppas på att kunna sova inatt!

Det här känns ju tryggt.. Vi har 3 STORA gubbar till grannar, vi blev rädda så fort vi såg dom! Nu när vi ska sova så upptäcker vi att fönstret inte går att stänga och att det står massa kartonger efter nyinköpta motorsågar precis här utanför. Hur fan ska vi kunna sova inatt??? Emelie försökte fixa fönstret men sladden for ut ur haken när vi skulle provöppna... Någon som har tips på annat boende??? Det här är fan inte kul!

Varför ska allt jävlas? Räcker det inte som det är? Jag orkar inte! Hjärnan kokar och jag blir irriterad för minsta lilla just nu. Vartenda ljud får mig att vilja skrika rätt ut! Jag vill slå sönder nåt, skälla på någon och sedan bara gråta ut i en varm famn. Allt som ska fixas, tänkas på, planeras osv orkar inte hjärnan just nu. Kan jag inte bara få släppa allt och lämna över det på någon annan?? :(

Har sovit några timmar inatt så det känns som att kroppen börjar återhämta sig litegrann efter denna fruktansvärda vecka! Jag fattar inte att jag orkar stå på benen men man har tydligen mer krafter än vad man tror.. Idag åker vi upp till pappa om allt går enligt planerna. Vi har löst allt med barnpassning, kalasvärd, fotbollen osv. så det är lugnt! Hade gärna varit med på Amandas kalas och Noras fotboll men pappa går före det just nu när ingen vet hur allt kommer att gå.. Jag är förkrossad, min lilla pappa är inte värd detta! Varför händer allt det fruktansvärda oftast bara dom finaste och snällaste människorna? Det är inte rättvist!! :( Älskar dig pappa, kämpa och visa oss hur envis du är!

Vardagen måste som sagt fortsätta rulla på trots att jag egentligen inte orkar. Amanda är på dagis och har avslutningsfest tillsammans med alla som ska börja på 6års till hösten, dom skulle äta pizza och ha en massa skoj! :) Och Nora har träning mellan 18-19 ikväll! Det är tur att dom inte är lika påverkade som oss andra av detta, vill inte att dom ska känna den smärta som jag känner... Livet är så oförutsägbart, ta hand om varandra!

Inget samtal har kommit inatt! Usch vad jag hatar denna ovisshet om hur allt kommer att bli :(

Nätterna är värst, det är då jag är trött och allt väller över mig och jag kan inte sortera tankarna. Tårarna rinner, magen värker och hjärtat blöder. Vill inte somna, är livrädd att jag ska väckas av ett telefonsamtal som jag inte vill ha men jag vill vara den dom ringer till först om det händer något. Har börjat skriva dagbok, det känns jätteskönt att skriva ner alla tankar men jag har inte skrivit om de 2 första dagarna än. Gruvar mig lite men jag vill ju ha kvar allt för att minnas trots att det är hemskt! Kommer aldrig glömma samtalet jag fick i måndags 28/5 kl 11.45, det kommer nog aldrig att suddas ut från minnet. Samtalet som kastade omkull mitt liv, samtalet som har förändrat ALLT... Att du, min pappa, låg inne på akutmottagningen, jag förstod att det var illa men inte så jävla illa som det var/är. Jag sprang ju knappt till bilen? Vad tänkte jag? Tyvärr kommer denna blogg inte att vara sådär jättepositiv närmsta tiden. Allt som rör sig i huvudet är du. Hur ska jag hitta balansen att vara den mamma jag brukar när jag är så trasig inombords? Hur ska jag kunna leva ett "normalt" liv utanför bubblan? Det här det värsta jag varit med om, det här ju sånt som bara händer på film!? :( Det är overkligt och går inte att förstå! Om du bara är hälften så envis som du brukar så måste detta bli bra. Vi är så många som tänker på dig, ber för dig och kämpar tillsammans med dig! Jag kan inte andas utan dig... Älskar dig pappa!

Freja har kommit hem nu och är jätteglad! Det är skönt att familjen blir samlad igen men jag blir påmind om förrgårdagen. Ena sekunden var allt som vanligt och efter ett samtal så visar det sig att inget kommer att någonsin bli som förut.. Tillsammans är vi starka och med tanke på hur många som tänker på pappa så måste allt bli bra!

Har precis kommit hem, vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet att jag behöver lite sömn men samtidigt vill jag finnas alldeles i närheten hela tiden. Det är så svårt att tänka klart, inte så konstigt kanske eftersom jag sovit knappt 3 timmar senaste 42 timmarna! Jag for från Umeå med ganska gott mod men nu känner jag mig så uppgiven.. Jag är förkrossad, kroppen värker och jag har svårt att andas. Men jag slutar ALDRIG hoppas!! Du måste vara envis nu pappa, ge inte upp. Du ska få ett bra liv! Jag älskar dig och du är i mina tankar hela tiden!

Tänk vad livet kan vända snabbt, på bara en sekund vänds allt upp och ner och det kommer aldrig mer att bli detsamma. Det är så orättvist och jag har så mycket känslor i kroppen så jag inte vet var jag ska ta vägen. Det här får fan inte hända, det måste vara en dröm, snälla väck mig när mardrömmen är över. Jag kan snart inte andas, det gör så jävla ont! Hela kroppen värker och jag vill bara skrika tills luften tar slut. Tur att jag inte är ensam just nu, är glad att vi alla har varann och kan stötta varandra i detta. Fans jävla skithelvete, du är inte värd detta! JAG ÄLSKAR DIG PAPPA, snälla ge inte upp!!!

Nu har sommaren kommit till Härnösand också! :) Såååå underbart! Jag hittade en klänning som jag köpte förra året, minns ni hur den satt då? ;) Ska visa er sedan! Nu ska vi äta lite frukost och sedan dra igång med dagens uppgifter som tyvärr INTE är att sola :( Vi måste nämligen handla, baka och städa! Skitkul en sån här dag :(

Nu ska jag ta med mig alla odjur och hämta ut ett paket! Den ena ungen är värre än den andra, inte alls vad jag behöver idag...! Sedan måste jag förbereda en massa inför träningen ikväll och fundera ut vad jag ska baka inför kalaset på lördag. Handla det som behövs och sätta igång med bakningen. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig och sova några timmar, är trött efter natten som var.

Har jag sagt att jag hatar Mats ångest? Inte? Då gör jag det nu, JAG HATAR Mats ångest och jag hatar att se han som han är nu.

Det här är fan inte kul längre och det finns ingen att träffa förrän i juni någon gång. Tjoho!

Snälla du som jävlas, ge tillbaka min Mats som tycker livet känns ganska så ljust ibland. Han som drömmer om framtiden. Han som tycker att det är ganska kul att leva. Han som skrattar och han som ser lycklig ut. Jag vill inte ha den Mats som inte orkar med sig själv eller han som tycker att vi skulle ha det så mycket bättre utan honom. Han som är väldigt nära att ge upp allt just nu. Han som inte tror att han en dag kommer att få må bra.

Livet som anhörig kan vara ganska svårt ibland. Då inget man säger eller gör hjälper. Jag kan bara stå bredvid och titta på, mina armar räcker inte till för att dra upp honom ur det svarta hålet.

Han har iallafall fått somna ikväll och sover ganska tungt här bredvid mig. Jag tittar på honom och hoppas för allt i världen att han är på botten nu så att det bara kan bli bättre!

Jag ser iallafall en ljus framtid och jag vet att vi kommer att vara där en dag, hur hårt vi än får kämpa så är vi värda det ♥

Det gick jättebra att jobba idag trots att hjärnan inte är så jäkla snabb ;) Är bara hemma och vänder, ska ta med mig Nora och åka på utvecklingssamtal nu. Det är alltid lika kul att höra hur det går och jag känner mig alltid lika stolt när vi är klara! Jag minns att jag alltid hade ångest när jag gick i högstadiet och jag skulle ha samtal tillsammans med mamma. Det var ju alltid något ämne som jag inte gillade och inte heller brydde mig så mycket om och fick väl inte dom bästa omdömena av lärarna. Jag undrar om mamma var lika stolt över mig som jag är över mina barn!? ;)