Utdrag ur dagboken: Tisdag 2012-06-05 11.36 Har ganska nyss pratat med Rickard, kirurgen som opererade dig. Han ville berätta om resultatet efter röntgen som har gjorts idag. Den såg ut som man kunde förvänta sig. Blodet som fanns kvar efter operationen bryts sakta ner och försvinner. Det finns en viss svullnad och det ser "trasigt" ut där blödningen var. Han sa att det kommer att ta tid innan vi vet vilka skador du fått men dina rörelser i armen ser "vettiga" ut. Han hade också hört om flytten till Sundsvall och det verkar bli under eftermiddagen, ska ringa och kolla innan vi åker. De kommer att väcka dig långsamt under några dagar nere i Sundsvall. 12.10 Sköterskan från Umeå har precis ringt och du ska flygas ner till Sundsvall om ca en halvtimme, transporten kommer att ta en timme ungefär. Det blir alltså inga fler resor till Umeå nu. 20.54 Jag, Mats, Malin och Emelie var och hälsade på dig mellan 15.30-17.30. Resan ner hade gått bra och du låg och sov. Dom har stängt av sondmatningen för att kunna ta ut tuben imorgon. Jag hoppas du kan andas själv, i annat fall får du en "trach" i halsen. Du får ett näringsdropp istället och vi hörde hur din mage kurrade. Önskade att jag kunde ge dig en äggmacka. Jag fattar fortfarande inte att det verkligen är du som ligger där i sängen. Vill åka hem till dig, möta dig på bron och hoppas på att allt är en dröm och att allt är som vanligt! Jag vet att det aldrig någonsin kommer att bli som förut men jag hoppas att du blir "klar" i huvudet och att du kommer att kunna prata så småningom. Tejpen på huvudet är borta så man ser såret nu, det är ganska stort sår men det kommer nog inte synas sedan när håret växer ut igen. Det är ganska mycket som är rakat så det bästa är kanske att snagga dig helt. Men då känns det som att det är ytterligare en del som "försvinner". Jag hatar detta, det är inte rättvist! Pappa, jag älskar dig och jag gör allt för att du ska få det bra!

Utdrag ur dagboken: Måndag 2012-06-04 Strax efter 9 ringde jag till sköterskan, hon berättade att natten hade varit lugn och det var lugnt även under morgonen. Du sov fortfarande med hjälp av lite sömnmedicin så att du inte ska vara så stressad. Hon hade pratat med neurokirurgen som hade sagt att det kan bli aktuellt med en flytt till Sundsvall på torsdag om det finns plats. Hon sa också att tuben i halsen ska tas bort och att dom istället ska göra ett hål i halsen, vet inte vad det kallas. Du rör fortfarande på höger ben, arm och hand.  Du ligger och tjuvkikar på sköterskorna men dom upplever inte någon riktigt ögonkontakt. Det händer något nytt nästan varje dag och det beror ju på att du blir mer och mer vaken. Det är alla dessa små små framsteg som får mig att hoppas på att det finns en bra framtid för dig. Du kan nog aldrig förstå hur ont det gör att se sin pappa så sjuk som du är. Det smärtar så obeskrivligt mycket. Tiden stannar liksom upp men ändå måste livet gå vidare. Jag är nog fortfarande chockad, jag kan inte riktigt förstå allt som har hänt. Det är en vecka sedan nu, när ska allt smälta in? Tiden har gått så sakta men ändå så fort. En vecka i ovisshet, inga svar och vi vet inte hur länge till det blir... Jag vill inte förlora dig, du är en sån stor del av mig. Jag är ju halva du. Stanna kvar hos mig pappa! Jag älskar dig ♥

Utdrag ur dagboken: Söndag 2012-06-03 Natten hade varit lugn och det såg stabilt ut nu idag också. Du behöver inte lika mycket hjälp att andas och dom hoppas att du kan klara dig helt utan respirator snart. Du är lite mer "vaken" idag men inte vaken på det sättet som vi önskar. Men det kommer snart hoppas jag. 14.50 Har precis träffat dig, dom har rakat bort din mustasch. Kände inte riktigt igen dig men det är ju ändå du! Du hör vad sköterskorna säger och rör höger ben och arm på uppmaning. Du kramar även handen när dom säger till. Jag blir så glad över alla dessa små framsteg du gör, blir lite mer hoppfull då! Vi stannade hos dig till ca 16.30 sedan var det dags att åka hemåt. Sköterskan berättade att det strax kan bli aktuellt med en flytt till Sundsvall. Det var med blandade känslor vi for från sjukhuset. Den bästa vården finns ju där i Umeå men samtidigt skulle det vara skönt att ha dig nära. Vi skulle få veta mer  imorgon efter ronden. Mamma kom upp till mig och Mats efter att hon hade slutat jobba, vi ville ha lite sällskap och Emelie sov hemma hos sig. Är så glad att mamma ställer upp för oss nu när vi behöver henne ♥ FAN VAD JAG SAKNAR DIG! ♥

Utdrag ur dagboken: Lördag 2012-06-02 När vi vaknade imorse var alla på bra humör, vi skrattade och skämtade med varandra och kände oss positiva inför dagen. Jag ringde till sköterskan och fick veta att natten hade varit lugn, du hade ingen feber längre. De hade fått suga mycket slem från dig, största anledningen till att du har mycket slem är att du VAR rökare, det blir inga mer cigaretter nu! Det är också vanligt att man blir slemmig av respiratorn. De hade sänkt sömnmedicinen ännu mer imorse och du ligger inte helt i respirator nu utan du har något som heter tryckunderstöd. Du andas nästan helt själv, du får bara lite hjälp i slutet på andetagen. Kevin och Lennart kom upp och hälsade på. Kevin visste nog inte riktigt hur han skulle hantera allt. Han blev kissnödig, hungrig och kunde inte riktigt sitta stilla. Han ville bära ut dig därifrån. Han ritade en teckning till dig och så ritade han i fotodagboken. 21.40 Läkaren berättade att du hade försökt att öppna ögonen lite idag, blev jätteglad! När jag stod vid din sida så såg jag att ögonen rörde sig litegrann. Du har rört dig jättemycket idag, mest den högra armen. Du har lyft den upp mot ansiktet. Du är helt utan sömnmedicin nu så jag hoppas du börjar vakna till snart! Jag är lite nere ikväll och en anledning är att vi läste i fotodagboken om hur stor blödningen i hjärnan var och den var mycket större än vi trodde, nämligen 5x6x6 cm! Hjärnan är ju inte så stor så jag börjar oroa mig lite över vad du kan ha fått för skador. Jag hoppas du kommer kunna prata lite, känna igen oss och så vill jag höra ditt skratt. 00.16 Har precis pratat med sköterskan (en kille) som var jättetrevlig, blev mycket lugnare nu så jag kan nog sova gott. Allt var lugnt, du hade fått lite sömnmedicin så du får en dräglig natt eftersom du var lite orolig tidigare med högt blodtryck. Du har fortfarande mycket slem, rör mycket på höger arm och när dom vänt på dig så har du försökt öppna ögonen. Vilken jäkla kämpe du är pappa! ♥ Trots att allt är skitjobbigt så gråter jag inte lika mycket. Det har inte kommit en tår hittills idag. Jag tänker inte så mycket på vad som kan hända utan tar en timme i taget och blir jätteglad för alla framsteg du gör! DU ÄR BÄST! Kämpa, var envis, besegra detta!

Utdrag ur dagboken: Fredag 2012-06-01 18.22 Sitter just nu på sjukhuset, har precis träffat dig och pratat med dig. Blev så varm i hela kroppen av att se dig. Du är så himla fin trots alla slangar och sladdar. Du såg ut att sova gott och det ryckte till lite i ditt ögonlock. Hoppas att det var ett gensvar på att du vet att vi är här. 22.29 Precis när vi var på väg upp till dig tidigare mötte vi Lennart, Anette, Linda och farmor vid hissarna. Dom hade precis varit hos dig. Farmor såg så nöjd och glad ut. Tror det var bra att hon fick träffa dig! De har börjat minska på din sömnmedicin så vi håller alla tummar för att allt ser bra ut under helgen så du kan få vakna snart. Saknar dina ögon och ditt härliga skratt... På tisdag kommer Kevin och hälsar på dig, vet att du kommer bli överlycklig! Du är så jäkla fin och underbar pappa ♥ Du måste kämpa som aldrig förr, jag kan inte mista dig. Du har så många år kvar, så mycket att uppleva. Jag ber dig bara som en sak, ÖVERLEV DETTA! Kan inte sluta tänka på dig... Varför skulle detta hända dig? Det är ju sånt man bara ser på film :( OVERKLIGT KÄRLEK HOPP FÖRTVIVLAN FRÅGOR Du får inte lämna mig!!

Jag skriver, skriver och skriver... Skönt att få ur sig allt och kunna se tillbaka på allt man glömt, både på gott och ont! Börjar bli dags att köpa en ny snart!

Utdrag ur dagboken: Torsdag 2012-05-31 Det kom inget samtal inatt iallafall! Dagarna går så otroligt sakta och det är svårt att ta sig för och göra något. Malin fyller år idag, hon vaknade imorse och tittade om du hade skrivit något sms som du alltid gör men det var inget där. Är säker på att du tänker lite extra på henne just idag. Jag har en ständig klump i magen och har telefonen på mig hela tiden. 10.24 Har pratat med sköterskan nu och det var inget nytt. Du ska få fortsätta sova till imorgon och hållas stabil så får vi se om dom tar något nytt beslut då om när du ska börja väckas upp. Mitt humör just nu är inte alls bra, minsta lilla ljud får mig att vilja explodera. När jag pratade med sköterskan vid 21 tiden såg allt lugnt och stabilt ut. Du får lite mer sömnmedicin nu eftersom du rör så mycket på höger arm. Hoppas det är ett gott tecken! ♥ Tittade på några av dina kort på facebook och blev ledsen, längtar efter dig och ditt skratt! Vi ses snart! ♥Älskar dig ♥

Utdrag ur dagboken: Onsdag 2012-05-30 11.57 Vi vaknade 9.41 idag, har sovit ganska bra inatt men har vaknat några gånger och tittat på telefonen. Jag ringde till avdelningen för att höra hur natten hade varit för dig. Natten hade varit bra och allt såg bra ut på morgonen. De ger lite vätskedrivande. Dränet som sitter kvar efter operationen ska tas bort idag, det är neurokirurgen som gör detta. Det ska inte göra någon skillnad utan det är mest en infektionsrisk om det sitter kvar. Det känns skönt att prata med sköterskorna, jag känner mig lugnare för stunden men önskar att jag kunde sitta vid din sida hela tiden och vaka över dig. Jag och Emelie var hos farmor och hälsade på en stund, vi pratade mest om dig såklart och hon såg faktiskt ganska okej ut. Jag ringde till sköterskan innan jag for därifrån för att kolla läget. Allt var stabilt fortfarande. Trycket i huvudet var lite högt men dom hade precis vänt på dig. Du hade visat tendenser till att vilja andas lite själv, du tar inga hela andetag men du påbörjar dom och gör det med jämna mellanrum. Du har också rört lite på höger arm och höger ben. Men det bästa av allt är att du hade kramat till handen på uppmaning och det gör mig övertygad om att det var det du gjorde igår när jag höll dig i handen och du rörde på pek-, lång- och ringfingret samtidigt mot mitt finger 3 gånger på rad. Jag blev så glad när jag hörde detta och det väckte lite hopp inom mig. Det har inte kommit många tårar idag men jag känner hur det bränner bakom ögonlocken. Antar att allt släpper ikväll när barnen har lagt sig... 00.32 Som jag trodde så har jag varit väldigt ledsen ikväll. Jag slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden. När jag får sms eller kollar facebook så hoppas jag på att det är från dig eller att du har skrivit något om dina ägg. Jag önskar att allt som händer nu bara är en hemsk jävla dröm som jag ska vakna ur. Vill inte att detta ska vara sant. Det gör så FÖRBANNAT ONT! Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vill hålla din hand och känna din värme. Höra ditt skratt, känna din lukt och känna skäggstubben mot min kind. Vill att du ska viska i mitt öra att du älskar mig ♥ Du är en krigare och det här är den största fighten du måste ta och du ska vinna, det finns inget annat! Det är så många som tänker på dig och ber för dig.

Utdrag ur dagboken: Tisdag 2012-05-29

Efter ca 2½ timmes sömn vaknade jag upp på hotellet. Önskade att allt var en dröm men det var det inte. Tårarna kom direkt! Försökte äta ett päron till frukost men det var inte mycket som gick ner.

Nästan direkt när vi kom till sjukhuset mötte kuratorn upp oss. Det var skönt att få prata av sig lite och hon informerade om lite praktiska saker som närståendepenning osv. Önskar jag hade hunnit träffa henne fler gånger.

Vi var hos dig under hela besökstiden på förmiddagen och hela eftermiddagen. Du sov lugnt och skönt men jag hoppas ändå att du kände att vi var där med dig. Vi höll din hand, smekte dig på kinden, pussade din panna och pratade med dig. Vi blev även fotade tillsammans med dig, du kommer få se det i din fotodagbok som dom har gjort där uppe i Umeå.

Vi fick träffa en läkare under eftermiddagen som berättade lite om operationen och om vad som händer i hjärnan vid en hjärnblödning. Jag kände mig faktiskt lite lugn och hade lite mer hopp om framtiden när vi var klara.

Jag vet inte hur många gånger jag sa hejdå innan jag kunde slita mig från dig vid kl 20. Tårarna rann och jag var helt slut i kroppen.

Efter 2 dagars gråtande hade jag som sår under ögonen efter allt torkande, hur mycket kan man gråta egentligen?

Dagen har bara rusat förbi! Det var ett bra möte med läkaren och det var skönt att träffa pappa :) Mamma var här med barna under tiden. Jag är så tacksam att alla ställer upp så gott dom kan med allt så jag kan åka till sjukhuset och hälsa på! Orkar inte skriva så mycket mer nu, måste sova så jag orkar med morgondagen! Det blir en ångestladdad dag, Amanda går sin sista dag på dagis och sedan kommer jag ALDRIG att lämna något barn där mer! :( Fy sjutton vad jobbigt det känns! Men men, that's life!

Idag ska vi ha möte med pappas läkare, vi ska få en massa information om vad som händer och vi ska få ställa alla frågor vi har. Förhoppningsvis kan vi få några svar iallafall även om det inte går att säga så mycket om framtiden än. Efter mötet ska jag träffa pappa igen, vi var inte där något igår och det var första dagen jag inte fick träffa honom sedan han kom till Sundsvall :/ Senare ikväll tänkte jag försöka sammanfatta dag 2 & 3 i denna resa...

Utdrag ur dagboken: Måndag 2012-05-28

11.45 Telefonen ringer, hemligt nummer, jag tänker att det kanske är mamma eller från Noras skola men det är det värsta samtal jag någonsin haft!

-Hej, det här är ***** och jag ringer från akutmottagningen i Sundsvall. Är du dotter till Tommy Lundberg?

Jag frös till is, kunde inte fästa blicken, jag skakade och snurrade runt, tog mig för munnen och började gråta. Hon berättade att du var där inne på akuten. Du hade skjutsat Kevin till skolan vid 8 och när snickarna kom hem till dig för att byta fönster vid 10 så låg du på golvet i hallen med kramper och var knappt vid medvetande. Jag undrar hur länge du hade legat där, om du kände något, om du visste vad som hände, om du hade ont och vad du tänkte. Det här är frågor som jag aldrig kommer att få svar på!

Mats förstod direkt att det var något allvarligt som hade hänt och ringde till mamma som jobbade. Jag ringde till Emelie som skrek rätt ut och sedan försökte jag få tag på Malin men hon svarade inte. Jag ringde till farmor och som i sin tur pratade med Mona och Lennart.

Jag trodde att du kanske hade fått en stroke igen och insåg nog aldrig allvaret förrän jag kom till akuten. Mamma mötte upp oss där och vi fick komma in i ett anhörigrum. Väntan var olidlig! Efter ett tag fick vi tag på Malin och vi berättade om vad som hade hänt. Hon for upp till Sundsvall direkt från Bergsjö. Mona kom också in på sjukhuset. Vi satt i det där rummet medans du var på röntgen, sekunderna tickade sakta fram och till slut kom det in 2 sköterskor? som berättade om vad röntgen visade.

Du hade fått en stor hjärnblödning, en jättestor hjärnblödning! Helikoptern var på väg ner för att hämta dig och flyga dig till Umeå för operation. Vi satt allihopa och bara stirrade på varandra och grät hejdlöst. Vi kunde knappt prata eller tänka! Allt var som en dimma och känslorna går inte att beskriva. Efter ytterligare en röntgen visade det sig att blödningen satt inne i hjärnan och inte i något yttre kärl. Jag bröt ihop igen!

Vi hann träffa dig en sväng innan du fick åka med helikoptern till Umeå, du var nedsövd och såg så lugn och fin ut. Men det var fruktansvärt att se dig med alla slangar och sladdar, jag ville bara ruska om dig och få dig att vakna! Mamma knäppte en bild på oss tillsammans ♥

Vid 17.30 tiden lämnade vi Härnösand för att åka upp till Umeå för att vara med dig. Jag, mamma och Mats for i en bil och Malin, Emelie och Emil for i en.

Resan till Umeå var så jäkla lång, tankarna bara for fram och tillbaka. Jag visste varken ut eller in! Skulle du någonsin vakna mer? Var ditt liv slut nu? Varför? Jag kunde knappt andas!

Vi lyckades få ett rum på hotell Björken alldeles intill sjukhuset, vi fick sova tillsammans allihopa i en svit som kostade 1800:- för EN natt och då betalade vi för 4 personer! Sjukt jävla pris, speciellt med tanke på att vi var i rummet ca 7 timmar totalt!

När vi kom till sjukhuset fick vi komma in i ett anhörigrum igen och bara vänta.. och vänta.. och vänta! Vid 21-21.30 var operationen klar och efter en halvtimme vi fick gå in till dig 2 och 2. Vi gick in några svängar och pratade med dig samtidigt som tårarna bara rann och rann.. Dom gick inte att stoppa!

Vid 00 tiden kom kirurgen som hade opererat dig och berättade lite om vad han hade gjort. Ingen kunde svara på hur framtiden nu skulle bli.. Det var nu vi började leva halvtimme för halvtimme...

Efter informationen gick vi tillbaka till hotellet, ledsna, trötta och uppgivna. Det fanns inte mycket hopp hos mig då. Jag stirrade på mobilen hela tiden, hoppades på att den inte skulle ringa. Jag var så ledsen hela natten så jag kunde inte somna. Kroppen värkte och mitt hjärta hade krossats. Det är så jävla orättvist. Du är 55 år, snart 56... Hur kunde detta hända dig? Du har så mycket kvar att uppleva och jag vet att du inte vill ge upp än. Du lever ju för oss barn och barnbarn. Inte kan du väl lämna oss nu?

Magkänslan är lite bättre idag och det känns okej att vara på jobbet.. Har sovit stenhårt inatt så jag var alldeles yr när klockan ringde imorse. De senaste 2 veckorna har jag skrivit väldigt mycket dagbok för att få ut alla tankar och känslor. Jag har skrivit om vad som händer, hur allt är och en massa funderingar. Tänkte börja dela med mig av en del av mina anteckningar, just för att jag vet att det är så många vänner till pappa där ute som inte får så mycket svar på sina frågor och inte har en aning om hur det går för honom... Mycket kommer jag att hålla för mig själv men jag kommer skriva lite allmänt om vad som hänt och hur det ser ut just nu!

Min hjärna har inte alls fungerat idag, det blev inte många ärenden gjorda på jobbet :/ Fick ett samtal från sjukhuset som rörde till hela min dag, känslorna som jag hade för 2 veckor sedan kom tillbaka. All oro och alla funderingar! :( Just nu känns det lite bättre iallafall och jag ska försöka sova lite om Freja tillåter... Jobb imorrn igen!

Tänk att klumpen i magen aldrig försvinner, det har varit en tung dag idag :(

Är tillbaka på jobbet nu, det är lite jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara men det går nog bra. Känner mig skakis och vill helst inte att någon ska komma och fråga hur det är, känner mig så skör och är rädd för att bryta ihop! :/ Har varit orolig inatt men blev lugnare nu på morgonen när jag fick prata med en vettig sköterska! Idag är det 2 veckor sedan allt hände.. tänk om ingen hade hittat honom. Då hade han inte varit i livet idag! Vet inte hur jag ska kunna tacka snickarna som dök upp i rätt tid.. ♥

Vilken häftig dag det blev idag! Vi har fått bekräftelse utan dess like från pappa :) Vi ställde Freja bredvid honom i sängen, han lyfte upp handen och kände på henne, formade munnen och fick fram Fffffffff Freja klart och tydligt! Malin fick gåshud och mina ögon tårades av lycka. Mats och Emelie hade jag ingen koll på.. Och det bästa av allt var när vi skulle gå därifrån och sa att vi älskade honom så sa han: Jag älskar dig med till både mig, Malin och Emelie. Han lyfte även upp armen och la den på Malins rygg för att krama henne, han klappade även med handen som han brukar göra!! Fattar ni lyckan och känslan!?! Obeskrivligt! :) Detta blandat med en massa frustration över att inte förstå något alls när han pekar med handen och försöker allt han kan med att göra sig förstådd, känner mig så otilltäcklig och vet inte vad jag ska ta mig till. Förhoppningsvis så går allt bara framåt nu! För lite mer än en vecka sedan trodde jag att han aldrig mer skulle vakna och nu detta, det är ju ett MIRAKEL! Jag är glad för varje sekund jag får tillsammans med pappa och är medveten om att allt fortfarande kan hända. Det går aldrig att känna sig riktigt säker och lugn men jag tar en dag i taget och gläds åt varje litet framsteg han gör! Du är helt otrolig pappa, vilken kämpe du är!!! JAG ÄLSKAR DIG!

Har sovit väldigt oroligt inatt, vaknat flera gånger och vid 3-tiden var både jag och Mats vaken. Han har också sovit dåligt :/ Har drömt mycket om pappa, inte så konstigt kanske? Det är fint väder idag och vi har inte så mycket planer förutom att åka till sjukhuset! Sedan får vi se vad som händer! Amanda börjar bli lite förkyld så jag hoppas inte vi andra blir snoriga, smitta pappa är det sista vi vill!! Freja är glad, sitter inte still en sekund, pillar på ALLT och charmar varenda en :) Hon har härmats och klappat händerna och gått 3 steg själv utan att tänka på det. Mats höll i henne när dom gick och sedan släppte han och Freja fortsatte innan hon satte sig på rumpan! Nora är på skolan nu, nästa vecka är det skolavslutning och till hösten börjar hon i 3an!!! Hon längtar efter sommarlovet och jag förstår det :) Det ska bli så skönt för oss alla! Nu ska jag äta lite frulle och sedan kliva in i duschen! Sorry för ett väldigt snurrigt inlägg ;)

Vi har varit och hälsat på pappa på IVA idag igen och vilken kämpe han är! Jag är helt lycklig idag ♥ Han har kramat min hand, smekt min kind, känt mig i ansiktet, försökt titta upp och han verkar ganska så vaken. Vilken lycka! Hoppas det fortsätter så här nu.. Håll tummarna med mig :) Jag ville inte åka därifrån.. saknar min lilla pappa redan!

Är ute och försöker tänka på något annat, har tjuvat Amandas studsmatta :)